Det är det sista jag har att se fram emot. Men när vardagen i januari sätter in så vet jag inte hur jag ska orka existera, bygga nya förväntningar, gå på psykologmöten till en person som sitter och tjuter när jag berättar om vad jag varit med om. Allt känns så… hopplöst och monotont.
Samtidigt så sker det en upphandling i vår region inom psykiatrin, vilket har gjort att min privata klinik varit i kläm så att jag inte kunnat gå som jag velat. Min klinik vad budgivningen över en annan här i stan. På den kliniken jobbar en man som sexuellt utnyttjade mig som barn. Jag oroar mig, självskadar för att ta bort de värsta känslorna… Men vet att de kommer bli ännu mer påtagliga efter julen. Är rädd att jag ska total flippa och ta livet av mig eller fucka up hans liv…
